När de kommer in på biografen igen så är det helt knäpptyst. Hon knäpper igen gylfknapparna försiktigt. På filmduken längst fram rullar en svartvit väg. Det är en grusväg, ganska bred. Den är mörkgrå och runt vägen dyker torra grästuvor upp och försvinner. Tunga tysta stenar rullar helt stilla förbi. De slitna grova skorna som går på vägen drar sig framåt bestämt. Mannen som går där känner hur värmen trycker omrking honom. Hur kalla vindar blåser under hans kläder. I mannens armar ligger ett barn, som han håller så långt han kan från väggruset, marktorkan och vindkylan. Mannen vet inte vad barnet heter, hur gammalt det är eller var det kommer ifrån. Men utan att blinka skulle han ge det sitt namn, lämna bort sin pistol. Skänka det de år han hade kvar. Han skulle springa om han kunnat. Nu går han bara framåt. Hans svartvita bloddroppar nuddar aldrig gruskornen på marken. De stelnar, de torkar, innan de hunnit sippra ut från hälarna, genom de trasiga skorna.
Längst bort är horisonten. Bortom horisonten berg. Och alla som ser duken, alla som håller andan vet att det är dit mannen ska gå. Det är till bergen och över dem han ska bära barnet, som om det vore hans sista droppe vatten. Det är dit han ska ta dem, fast den sista vattendroppen ångat upp i luften för flera timmar sen.
Där, längst bort, bortom bergen, där kommer filmen sakta ändra ton. Där kommer mannen sträcka fram barnet över den sista gränsen, innan han själv faller ihop. Där kommer det svartvita sakta byta skepnad. Sakta fånga upp det gröna, det röda, det gula, det blåa, de friska, det våta, det varma, det svala. Där skulle hälften av publiken lämna sina röda säten direkt. Sätta sig på bussen hem. Åka igenom staden, under höghusen, förbi lampposterna som glorialyser i natten. Åka hem direkt och lägga sig i sängen för att sova. Men väl hemma skulle filmen rullas, drömmas, dunkas om igen. Där, längst bort, i biografen skulle hälften av publiken sitta kvar i sina stolar och stirra på spraket på duken. Stirra och försöka trycka tillbaka allt i alla ögonens kanaler. För de får inte gråta. De får inte känna. De får inte stanna upp och fastna.
Men innan bergen fyller hela rummet. Över en minut innan vägen slutar rulla, för att bytas av mot klippblock. Redan en minut innan mannen som bär barnet som sin sista droppe vatten når fram till bergväggen slits filmrullen av. Och allt som är kvar i salongen är ett starkt starkt sken. Ett ljus, en vithet. Och ett flapp-, flapp-, flappande från den trasiga filmremsan som slår mot projektorn. Det är som eld.
De sitter kvar när alla går därifrån. För de har aldrig kännt eld förut. De har aldrig fått regn på sig. De knäpper upp de två svarta knapparna i kragarna. De lägger sina händer på varandras magar och de känner hur de brinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar