Om böcker, gitarrslag, pastellfärgade hus, swingpjattkostymer, långa tåg, kvitt pulver, revolver, ord och dina danssteg.
Smil, Smil til ditt blitzregn baby
Det råder väl ingen tvekan om att Saddam Hussein var ett riktigt jävla svin. En diktator som beordrade otaliga fruktansvärda brott mot mänskligheten. Att han skulle bli åtalad och dömd tycker jag är en självklarhet, men inte att han skulle bli dömd till dödsstraff. När någon som är president över ett av de mäktigaste - eller kanske det mäktigaste - landen i världen säger att det är "en milstolpe" när någon blir hängd och dödad, då blir man rädd. Det skulle förmodligen vara en milstolpe för världen om Georg W. Bush blev hängd också. Kanske skulle vi slippa lite av den krigshets, terroristhets, dödsstraff- och tortyrpropagerande, främlingsfientlighet och islamofobi som han hela tiden eldar på och använder sig av. Men jag vill faktiskt inte att han ska avrättas, bara avsättas. Det må vara ett utjatat och klyschigt citat, men det är sant och bra: Öga för öga lämnar hela världen blind.
Det här var min förta kontakt med Saul Williams. Man blir ju helt matt bara av att titta och lyssna på det. Underbart.
Den här versionen - med Robyn och Jenny Wilson från Musikbyråns 10årsjubileum - är också riktigt bra, även om den inte är i närheten av Williams energi och intensitet.
Jule- och uppsatstider till trots så fortsätter de skarpögda och eminenta recensionerna att publiceras på Nittonde Stolen i strid ström. Senast ut var min recension av Herman Hednings julalbum 2006. Läs recensionen här.
Huvudet dunkade när Jorunn tittade ut genom det rimfrostiga fönstret. Julen var på väg, äntligen. Hon älskade julen, stämningen och allt. Och av någon konstig anledning brukade också hennes ständiga huvudvärk släppa just kring jul. Med ett finger ritade hon en släde på det immiga fönstret samtidigt som hon kände hur det tryckte och pressade mot tinningarna.
Dagarna gick och det drog sig allt närmare julafton. Sista tentan för året var avklarad och hon hade varit i stan och handlat julklappar och druckit julmust. Nu var hon hemma och bakade pepparkakor medan hon drack några koppar starkglögg. Att baka pepparkakor var skoj, men om man gjorde det samtidigt som man drack starkglögg blev det ännu roligare. Då kom man på mycket fler spännande former som man kunde skära ut pepparkakorna i. Pepparkaksdegen som hon hade gjort var väldigt stor. När hon hade bakat femton plåtar, varav bara en blev bränd, fanns nästan hälften av degen kvar. Men efter att ha bakat femton plåtar pepparkakor och druckit ungefär lika många koppar starkglögg var hon väldigt trött. Innan hon gick och lade sig för att sova åt hon upp resten av pepparkaksdegen och sköljde ner det hela med en julmust samtidigt som hon stirrade in i ett levande ljus och lyssnade på när Ramones sjöng en julsång. Det dunkade och spände i huvudet, mer än vanligt, och hon kände att berusningen började gå över i illamående. Men trots det somnade hon ganska fort. Klockan var halv ett och det var nästan exakt två dygn till julafton. Utanför fönstret dalade snöflingorna ner.
Jorunn vaknade med ett ryck några minuter över fyra. Hon kände att hon var tvungen att spy. Fan också. Jävla glögg. Eller snarare, jävla brännvin som hon hällde i glöggen. Hon orkade inte öppna ögonen. Egentligen ville hon bara somna om, men hon kände hur kväljningarna var farligt nära att övergå i regelrätta spykaskader. Magsyresmaken, blandad med den av pepparkaksdeg och glögg, hade redan nått munnen. Och så kom resten. Jorunn pressade ihop läpparna för att inte spy i sängen. Hon famlade med händerna i mörkret och fick tag i något som stod på hennes mage. Hon drog det till sig och öppnade munnen. Magsyra, pepparkaksdegsbitar och gudvillintevetavad sprutade ut i en härlig brungulgrå sörja. Plask och schplatt, rätt ner i... Ner i vad då? Hon kunde inte påminna sig att hon hade ställt någon behållare på sin mage innan hon somnade kvällen innan. När hon hade spytt färdigt och kände att illamåendet började gå över torkade hon av sig kring munnen på täcket. Efter att ha gjort en minnesanteckning i huvudet om att byta påslakan nästa dag började hon försiktigt kisa med ögonen på det som stod framför henne. "Bra! Fantastiskt! Fanken, vad bra Jorunn!" hörde hon en liten röst pipskrika. "Underbart. Tomten kommer bli jätteglad för det här!". En liten figur i klarröda och gröna kläder stod och hoppade och skrek på Jorunns bröst. Han var så ursinnig att han trillade bakåt ner på hennes mage så att han fick klättra upp igen för att han skulle kunna blänga på henne rätt i ansiktet. "Vad är bra?" frågade Jorunn. "Vad är det som har hänt?" Den lilla figuren verkade bli om möjligt ännu mer förbannad. "Vad som är bra?!" skrek han. "Jag ska säga dig att just nu är ingenting bra! Du har precis fyllt Tomtens släde med spyor!".
Fem minuter senare hade Jorunn hämtat sig en aning och tagit sig upp hur sängen. Hon hade slitit åt sig ett par långbyxor, som låg på en stol vid sängkanten, och dragit på sig dem snabbt. Det kändes inte riktigt bra att gå runt med bara ett svart nattlinne på sig när man hade en liten pyssling som inte var mer än en mustflaska hög på golvet bredvid sig. Den lille figuren hade lugnat ner sig en aning. Jorunn hade hällt ut det mesta av spyorna ur släden ner i toaletten. "Ligger du illa till nu?" frågade hon försiktigt. "Gör ju inte det!" sa den lille nissen, eller vad han nu var för något, med ett otrevligt sarkastiskt tonfall. Hon hade verkligen dåligt samvete för det hela. Tomten kanske skulle bli jättearg på den lille figuren. "Vad heter du?" frågade Jorunn, i ett försök att bryta det spända läget. "Jag heter ju inte ALF!" svarade figuren, som tydligen hette Alf, återigen med ett väldigt sarkastiskt tonläge."Jag är verkligen ledsen för det som hände, men du måste ju förstå att det inte var med mening" sa Jorunn urskuldande. "Finns det inget vi kan göra? Går det inte att skölja av släden med vatten bara? Då borde ju alla spyrester försvinna." Alf gav Jorunn en blick som om han undrade om man möjligen kunde bli ännu dummare, och skrek upprört "Vi kan ju använda vatten! Släden kommer ju inte lukta Jorunnspyor ändå!" Nu började Jorunn också bli lite irriterad och frågade om Alf inte kunde sluta med att vara så sarkastisk. "Kan ju det!" snäste han till svar.
De satt tysta en stund och tänkte. Jorunn vid köksbordet, och Alf på det. Tomtens nerspydda släde stod mittemellan dem. Alf satt i skräddarställning försjunken i djupa funderingar. Jorunn tänkte också, och som i förbigående märkte hon att hennes huvudvärk hade upphört. "Men du, Alf. Kan vi inte pröva att tvätta släden med julmust och brännvin? Alkoholen är jättebra som rengöringsmedel, och kolsyran i musten hjälper till att fräta bort lukten av mina magsyror." Alf tittade upp, först såg han på släden en stund och sedan vände han blicken mot Jorunn. "Visst, försök du." sade han slutligen, en aning mer tillmötesgående. Jorunn hämtade några flaskor julmust och en flaska Brännvin Special. Brännvinet skulle ha varit till en andra omgång starkglögg egentligen, men det här var viktigare och hon hade fler flaskor. I nästan en timme satt de sedan och putsade Tomtens släde med små putstrasor doppade i brännvin och julmust. När de var färdiga glänste släden, det fanns inte längre ett spår av spyor kvar. Istället för magsyrestanken låg det bara en svag doft av julmust över släden. Jorunn såg att Alf var motvilligt imponerad.
Lättad över att det löste sig med släden började Alf slappna av en aning. Efter många om och men fick Jorunn honom att berätta vad han och släden hade gjort hemma hos henne, i hennes säng. "Du har känt ett tryck i huvudet de senaste åren, eller hur?" började han. "Det har nog bultat på och gjort ont. Egentligen är det inte så hemskt svårt. Tomten ville helt enkelt gömma sin släde i ditt huvud." Jorunn bara gapade. "I mitt huvud?! Har jag haft en släde i mitt huvud?!" stammade hon. "Yepp, släden är väldigt värdefull och mäktig. Det finns många som skulle lägga rabarber på den om de kunde." fortsatte Alf. "Tomten behövde alltså ett gömställe för den, och han sa till mig att gömma släden inuti ditt huvud. Du passade bra, du tyckte om julen och var allmänt... Allmänt mottaglig. Varje jul har jag tagit ut släden från ditt huvud. Då borde det där bultandet i huvudet på dig ha slutat över julen. Fast vanligtvis brukar du inte vakna och spy på släden..." sa Alf och tystnade.
Jorunn var minst sagt chockad. De flesta människor som får veta att de har haft ett eller annat fordon inuti sitt huvud blir ganska omtumlande. Om det där till är självaste Tomten som äger fordonet gör inte det det hela bättre. Hon hade så många frågor. Hur kunde Alf få in och ut släden ur hennes huvud utan att hon märkte något, hur kunde Tomten och alla klappar få plats i en så liten släde och så vidare. Men hon hann inte få svar på någon av sina frågor, för Alf var redan på väg ut genom dörren. "Vänta!" skrek Jorunn. "Kan ni inte hitta något annat huvud som ni kan ha släden i tills nästa år?" Alf vände sig om på tröskeln och sa stressat "Jag är ju inte redan stressad!" med samma sarkastiska tonfall som han hade haft i början, men tillade lite vänligare "Men jag ska se vad jag kan göra. God jul!".
På julaftons morgon dalade snöflingorna tätt utanför Jorunns fönster. Ljusen i granen glimrade och hon fick en väldigt smaskig chokladjulhamster i sin chokladjulkalender. Vid lunchtid kom gästerna - hennes föräldrar, äldre syskon och deras respektive - för att fira julen tillsammans hemma hos henne. När hela sällskapet satt och drack starkglögg på kvällen kom Tomten och knackade på dörren. Han var på ovanligt glatt humör. "Hoho, min släde har doftat julmust hela vägen!" skrockade Tomten och blinkade mot Jorunn som rodnade lite. När han hade överlämnat alla klappar följde Jorunn honom till dörren. Där fick hon ett kuvert av Tomten. "Från Alf. God jul!" sa han och for med skägget fullt av snö vidare mot nästa hus. Jorunn öppnade kuvertet, som såg helt vanligt ut. Där i låg det ett kort brev från Alf: "Kunde tyvärr inte hitta något annat huvud som vi kunde ha släden i, men jag har ju försökt! Vi kanske hittar någon tills nästa år, men tills dess lovar jag att rulla in hela släden i bomull så att den inte ska skava så hårt mot din panna. God jul! //Alf". Brevet värmde Jorunn, han hade i alla fall försökt hitta någon annan, och bomull brukade alltid göra susen när något var jobbigt. När hon skulle lägga ner brevet i kuvertet igen såg hon att det låg något mer där i. En hel flaska med den finaste sortens julmust hade Alf lyckats trycka ner i kuvertet. Överlycklig rusade Jorunn in till resten av sällskapet och ropade "Titta, titta! Han har gjort så att kapsylen glittrar!". Alla tittade på flaskan och den glittriga kapsylen och log som vanligt förstående mot Jorunn.
Jag hänger upp en kryddad apelsin i fönstret, Tinto, så att jag kan lukta äkta julen när jag diskar. Det pulserar svart för mina ögon, för stan är full av tomtar och panik. Vi skänker mandoliner till våra vänner. De spelar och knäpper och bockar och klappar sina klappar som är blåa och gröna, Donald fick en gul. Men bara två ting äro vita, Tintomara, oskulden och arsenik. Julreklamen blinkar falskröd, blossar solkdöd på glöggen och på musten. Endast två ting äro riktigt röda, dina skor och äkta jul.
Det kyler från en svart tom himmel. Värmeljusen värmer inte så som ljusen som vi stöpte. Som hettar våra sinnen, i stakar av smide bland mossa och svamp, som fortsätter brinna när ljuset är slut. Jag värmer sockret som smälter i lagen som jag lägger kring sillen. Sillen i ättiksprit. Häller sprit i glögg. Lägger ner mig, på ditt golv. Där jag ligger bara ligger. Ligger långsamt, långsamt. Hämtar luft och fångar andan.
Lucian är vacker, Tintomhara. Du sjunger, du skrider, bland tomtar och troll, i vinröda kängor med sidensnören genom dussinet hål. Natten är stor och stum, Sancta Tinto står på vår tröskel. I röda kängor och mjölkvitt decembernattlinne. Iklädd utanpåkorsett, som aldrig någon oskuld burit. Mörkret skall flykta snart, fastän bara tre ting äro vita.
Ge mig en kalender, Tintmaria, med luckor, lådor, hål som rymmer allt vi drömmer, som rymmer gömslen från alla söta ord. Vi sparkar sönder allt nu, Tinto. Sparkar sönder och slår hål. Bänner alla jävla mandoliner, all reklam och allas flin. Vi slår allting i väggen, Tint-ho-mara, slår och flyr från allas blickar, långa händer. Stjärnan visar vägen ut i skogen över granen där vi stannar, där det luktar nejlika och apelsin. För bara fyra ting är vita Tintomara, av dem så har vi bara ett. Det är det som faller på din tunga, Tintotomtomara, det är bara snön som faller. Endast snöflingor är vita, endast vitt är riktigt rött.
I julnumret av Dagens ETC, som kom ut idag, finns en julnovell med som jag har skrivit. Jag kallade den för "En julsaga om murbräckartåg", men ETC har döpt om den till "Murbräckartåg, tejp och kullerbyttor". Jag fick, som ni ser på bilden, ett helt uppslag och en stor illustration till. Känns jätteroligt, speciellt eftersom det var längesen jag fick en novell publicerad någonstans.
Som sagt råder det energisk aktivitet på Nittonde Stolen för tillfället. Vi har fått knäcksting och lägger nu ut en recension varje dag, ända fram till julafton. Jag har precis publicerat en recension om jultidningen Julstämning, kolla in recensionen här och kolla in Nittonde Stolen här.
Jag var inte direkt imponerad av videon till Eric Prydz förra hit Call On Me, som var nån slags blanding av träningsvideo, dansmusik och mjukporr. Nu är han dock tillbaka med både en låt och en video som är mycket mer intressanta. Låten i sig är väl inte så revolutionerande, men den har en grym sampling - från Pink Floyds "Another Brick In The Wall" - och beatsen är inte helt omöjliga att svänga runt till. Videon är filmad som en svartvit novellfilm, med ungdomar som gör bland annat coola skate- och bmx-trix samtidigt som de slåss mot miljöförstöring. Väldigt sensmoralisk, men på ett ganska skönt sätt. Mer punk än progg och barnbankstidning.
Vi bakade pepparkakor och allt var spejsat och jag byggde hus och ett rymdskepp och Anna & Arre gjorde en stjärnhimmel och sen brände vi allt och sen fotade någon med Annas kamera.
Okej, det var inte jag som hittade bilden, det var Anna. Men ändå. Den är grymt cool och det är en grymt bra film. Batman The Movie - har ni inte sett den än så börjar det bli dags nu.
Sen i lördags pumpar vi oss svettiga på Nittonde Stolen. Fram till julafton kommer vi att publicera en recension varje dag. I helgen recenserade Anna Marjane Satrapis serieromaner Persepolis och Broderier. Igår tog Arvid på sig hårdhandskarna och läste Johan Ehrenbergs Sagan om Bonusgrisen och Bläckfisken och idag publicerade jag min banbrytande recension av de två barndeckarna Guldmysteriet och Saffranmysteriet, från LasseMajas detektivbyråserien, som årets julkalender är baserad på.
Att det råder en snedfördelning av kulturen mellan Norge och Sverige råder det ingen tvekan om. Samtidigt som svenska artiser fyller upp cd-ställen i de norska skivaffärerna så är det stört omöjligt för de norska artisterna att slå igenom i Sverige. Det samma gäller resten av kulturen, inte minst litteraturen. Bland annat på grund av detta så har Nittonde Stolen därför valt att uppmärksamma ny och fräsch bra norsk litteratur. Först ut var jag med en recension av debutantologin Signaler 06 och igår publicerade Cathrine sin recension av Gaute Bies roman Go shootyrbaby!. För att läsa de här två och resten av recensionerna på Nittonde Stolen, surfa vidare hit.
Årets Nobelfredspris har tilldelats Muhammad Yunus från Bangladesh. Yunus har startat en bank som lånat ut små lån till fattiga människor, framförallt kvinnor, utan säkerhet, så att de har kunnat få ett startkapital och en möjlighet till att själva ta sig hur fattigdomen.
Under sitt tal i Oslo talade Yunus om vikten av att utrota världsfattigdomen för att kunna uppnå fred: "Det [fattigdom] kan aldrig leda till fred. Fattigdom betyder total avsaknad av mänskliga rättigheter. Fred kan inte upprätthållas i ett samhälle som präglas av frustration, fientlighet och ilska."
Priset är på många sätt också en politisk markering för en öppnare och mer försonande världspolitik. Ordförande för den norska nobelpriskommitén Ole Danbolt Mjøs sa "Efter den 11 september 2001 har vi i västvärlden haft en tendens att demonisera islam. Det är en viktig uppgift att minska klyftan mellan oss i väst och muslimer. När vi ger årets fredspris till Muhammad Yunus och Grameen Bank ser världen att väst har en del att lära av de muslimska länderna."
Det är skönt att få läsa om lite goda nyheter bland all skit. Om folk som tar tag i saker och försöker hitta på konstruktiva idéer för att göra situationen bättre för sina medmänniskor utan att ha något vinsintresse i bakhuvudet.
Nu finns Annas eminenta artikel "vi syns på stan", om street-art och konst i det offentliga rummet, ute på Smålandspostens hemsida. "Var får de allt ifrån?" kan man undra när journalister skriver om så intressanta saker. Ja, jag vet inte hur det är annars, men den här gången fick hon det från mig.
Förmodligen för första gången i år gick jag upp innan halv åtta idag. Nämligen för att se årets första avsnitt av julkalendern. Det är svårt att avgöra efter bara ett avsnitt, men det känns lovande och har i alla fall förutsättningar för att bli riktigt bra. Barnskådespelarna kändes som vanligt lite småstela, men det får man ju räkna med såhär i början. De var i alla fall inte i närheten av så pinsamt kassa som barnskådespelarna var i förra årets julkalender. Dessutom kan man hoppas att de blir ännu bättre ju mer av kalendern som går.
Andra bra grejer var att vuxenroll-listan var späckad med duktiga och bra skådespelare, kulisserna var riktiga uppbyggda och inte halvtaskiga datoranimationer som förra året plus att de redan från början har ett julelement med i storyns grundhandling. Jag väntar med spänning på resten.
