Bekännelse

Jag brukar bryta mig in hos folk. Inte för att stjäla eller förstöra, jag vill bara titta på deras bokhyllor. Det är väl mest av nyfikenhet. Jag tror att jag kan förstå hur människorna som bor i husen är om jag ser vad de äger för böcker och skivor. Om de tycker om vackra historier, finurliga sagor, arga melodier eller sjuka deckare. En del har stora ekbokhyllor fyllda med alla stora klassiker. Tjocka och svåra böcker i dyra inbindingar. Men när man drar ut böckerna från hyllorna ligger dammet tjockt på dem och när man tittar närmre ser man att ingen ens har bläddrat i boksidorna. Andra har sönderlästa pocketböcker staplade från golvet upp till taket. Det är nog de männsikrona jag gillar bäst. De som älskar sina böcker och berättelserna i dem.

En del personer har hyllorna fulla av fantastiska skivor. Hjärtskärande soulplattor och rockalbum som kan golva en med ett enda ackord. Men när man försöker spela skivorna märker man att strömsladden till stereon inte ens är inkopplad. Andra har bara tre skivor och en liten begagnad cdspelare. Men deras skivor är helt repiga av att ha blivit spelade gång på gång på gång. Man kan riktigt känna i rummen hur väggarna fortfarande skälver av människornas sång och danssteg när de har levt sig in i musiken.

Ibland går jag förbi hus eller lägenheter där dörrarna står öppna eller olåsta. Då är det bara att gå in, men jag brukar bli så nervös då. Om dörrren inte är låst så betyder det oftast att den som bor i huset är i närheten. Det bästa är att bryta sig in någonstans där det är helt tomt, det är mycket lättare än vad man tror bara man har några enkla verktyg. Ofta tar jag mig in någonstans och sen är jag där en hel kväll och går igenom alla husets böcker och skivor. Ibland, speciellt om jag gillar huset, brukar jag skriva en lapp som jag gömmer i någon av böckerna.

Egentligen så är jag inte katolik, jag tror inte på gud över huvud taget. Trots det så går jag ändå till kyrkan någon gång i månaden, bara för att få bikta mig. Jag tror att prästen tycker om att höra mig berätta om hur folk har det och vad de läser för böcker. Han erkänner det aldrig, men jag kan höra genom tränätet hur han fascineras av mina berättelser. Jag brukar skriva små sagor på lapparna jag gömmer i folks böcker. Någon gång skulle jag vilja sitta och titta på någon av dem som hittar mina lappar, för att se hur de ser ut när de läser. De blir nog glada, jag tror det. Prästen förlåter mig alltid. Han har Bibeln i en rödskinninbindning hemma. Och pusseldeckare. Längst ner i bokhyllan, bakom alla andra böcker, har han en bok med hemliga teckningar och dikter. Prästen förlåter mig alltid, det måste han.