Tecknad serie

Missa inte min senaste recension på Nittonde Stolen! Den handlar om Galago 89 och är utförd som en tecknad serie. Grymve. Läs här!

Hultsfredsklipp

En av mina två minutes of fame på Hultsfredsfestivalen. Detta klipp är från Smålandsposten. Bilden är bättre (jo, faktiskt) men texten är tråkigare, i jämförelse med min Hultsfredsmedverkan i Blekinge Läns Tidning.

Dollar

Tänk om man stötte på sånna här låtar oftare. Som bara tar tag i en direkt och skakar runt. Det är känsla, det är driv och det är variation. Vad mer kan man begära av musik? I give you Kingston Trio with "Greenback Dollar".

Inga serier, inget halleluja

Den nya serietidningen "Emily the Strange" har precis blivit recenserad av mig på Nittonde Stolen. Check it out.

I övrigt har min mobil, helt mirakulöst, återuppstått från de döda, med en lätt skadad display och aningens trögare knappar som enda skavanker. Detta efter att ha legat i min ficka under hela Hultsfredsfestivalen och tagit emot både hårda smällar och vått regn. Men inte nog med det - den har blivit tvättad i en tvättmaskin också. Och nu lever den! I say hallelujah! Sing with me: HAAALLELUJAH!

Hultsfredssummering

Festivaler är alltid sköna och det är alltid schysst med massor av livemusik, men det råder ingen tvekan om att årets upplaga av Hultsfredsfestivalen är den sämsta som jag har varit på. Anledningarna är förmodligen många. Jag själv hann aldrig ladda upp, eftersom vi åkte nästan direkt efter D-uppsatsoppositionen. Men framförallt berodde det på att årets bandbokningar inte var något att hurra för, de magiska musikögonblicken var ovanligt få, vädret var kallt och tråkigt, festivalbesökarna var inte lika glada och på som de brukar vara, och dessutom - ungefär sju tusen färre än de två föregående åren. Förhoppningsvis tar Rockparty sig i kragen efter det här. Boka mindre och bättre band med större fingertoppskänsla. Plocka gärna bort Hawaii och satsa på de mindre scenerna istället.

Min medienärvaro har dock varit väldigt hög. I fredags var jag med på Blekinge Läns Tidnings:s festivaluppslag, för att i egenskap av deras punkrecensent uttala mig om vilka av årets band man inte borde missa. Igår var jag med på en kant i Smålandsposten
och berättade för det småländska folket hur man bäst klär sig för att klara av en festival (många tyglager och silvertejp).

Trots att de inte var speciellt många, fanns det ändå flera musikaliska höjdpunkter på Hultsfredsfestivalen 2007:

TORSDAGEN
Florence Valentine (konsert)
Skön slyngel-punk-håkan-pop om uppbrott, utbrott, Khemiri, a-kassa, småstäder och systembolaget. Körde bland annat en Moneybrother- och en Ebba Gröncover.

Flogging Molly (konsert)
Irländsk folkpunk som röjde så att dammet bokstavligen yrde framför Pampasscenen. Lite lång konsert, men väldigt svängig.

Detektivbyrån (konsert)
Den konsert som stannade kvar längst. Magisk stämning och inte långt från gåshud. Speldosor, livetrummor, electroslingor, dragspel, gypsy, cirkus, rymden och tretakt. Ännu bättre blev det av att publiken var fullkomligt i extas medan de stampade takten i trägolvet och sjöng med i de instrumentala melodierna.

FREDAGEN
Ozzy Osbourne - Paranoid (låt)
Ozzys konsert var 80 % legend och 20 % musik, men han överraskade ändå med att vara förvånansvärt vital och genom att göra en helt okej, och inte dålig, spelning. I extranumret, Sabbathlåten Paranoid, skjöts nivån dock upp i taket, plötsligt blev musiken genuint fantastisk. För en låt kokade hela publikhavet framför Hawaii. Det var strobb, dist, tryck och rock'n'roll.

Bausband 1, 2 & 3 (blandband)
Otroliga blandningar av otroliga låtar, höll hela campet i god stämning.

Bonde Do Role (konsert)
Underbart brasilianskt partyröj. Tyvärr var det för sent och jag var för trött för att dansa så mycket själv, men jag njöt inte mindre för det. Tajt rap, hämningslösa samplingar, enegriskt scenframträdande och skön, hård och glad attityd. Jag är fortfarande bitter för att jag har hållt i en nerriven affisch med Bonde Do Rolo, utan att behålla den, för att jag inte förstod att det var de förrän efteråt.

LÖRDAGEN
Turbonegro (konsert)
Trots gles publik, grått regnväder, dagsljus och en allt för tidig speltid levererade norska homorockarna hårt och stabilt som vanligt. Riktigt rock'n'roll. Do you, do you, dig destruction?

The Ark (konsert)
Första gången jag såg dem live. Min första tanke när de blev bokade var att Rockparty körde en Lordirepris. Men det tog inte många takter innan The Ark hade bevisat att de faktiskt är ett rockband av väldigt hög klass. Grymma hits, tight musik, fylligt mustigt sound och inte minst ett band och en frontfigur som vet hur man fyller upp stora scener.

Festival

Skolan är över för den här terminen och läsåret.
Litteraturvetenskapen är kanske för alltid över för min del. Vi har trivits bra ihop, men det är dags för oss att gå skilda vägar nu.
Mer om min D-uppsats längre fram.

På onsdag drar jag till Hultsfred, äntligen! Medan jag är borta och roar mig kan ni stanna hemma och kolla in min senaste illustration, till just några artiklar festivaltema. Kolla in det på Smålandsposten Ung.

Yoho, a pirates life for me

I fredags var jag på bio och såg den tredje Pirates of The Caribean-filmen. Jag var faktiskt positivt överraskad, den var mycket bättre än vad jag hade väntat mig. I och för sig fanns det en hel del logiska luckor, den var ungefär en trekvart för lång och dialogen kändes ganska hafsigt ihopskriven. Men utöver det! Oh. Sjörövare, Johnny Depp, en skitcool pirat-Keith Richards, en festlig piratkung och oväntat bra storyvändningar, det kommer man ganska långt med. Om nu bara Disney, för en gångs skull, mot alla möjliga tänkbara odds, kunde nöja sig med de här tre filmerna och inte göra ytterligare en uppföljare skulle de kunna gå i havsgraven med värdigheten i behåll. Man kan ju alltid hoppas, men jag fruktar urmjölkning till sista torra droppen.

För er som ändå inte har fått nog av piratlivet, kolla in min recension på Nittonde Stolen från förra veckan, om sjörövarmangan One Piece.

Rädslans riddare och jungfrur

Under rubriken "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel" skriver ett antal föredettingar, med Torbjörn Fälldin och Alf Svensson, en debattartikel i dagens DN där de motsätter sig ett förslag om genusneutrala äktenskap. Läs artikeln här. Med två deadlines hängandes över mig - en för d-uppsatsen och en för ett illustrationsuppdrag - har jag ingen möjlighet att i detalj bemöta denna artikel, men jag tror och hoppas att det finns andra som gör det.

När jag läser texten vet jag inte om jag ska skratta överseende, gråta uppgivet eller flina hånfullt. Debattörerna har tydligen plötsligt vaknat upp och insett att året är 2007, inte 1907. Till deras stora fasa har inte bara samhällsutvecklingen i stort gått framåt, även synen på människor som jämlikar. I vild panik sliter de åt sig varje unket och långsökt argument de råkar snubbla över, yrvakna som de är. Ena stunden hänvisar de till grumliga biologiska argument och menar att det är "naturligt" att äktenskapet är något mellan en man och en kvinna och att dess enda syfte är att avla nya människor (man kan då fråga sig om inte även sterila människor borde förbjudas att ingå äktenskap), andra stunden babblar de på om integration, i ett fruktlöst försök att få sin argumentation att verka gedigen och allmämgiltig. I själva verket har de bara dammat av ett tusentals år gammalt manifest för den Heliga Heteronormativiteten och mer eller mindre plagierat det rakt av.

Jag hör hur de skakar av rädsla, för världen förändras. Jag hoppas att de fortsätter att skaka och att världen skrattar åt dem och deras likar, men att den också tar debatten.