Har för tillfället hemtenta, vilket har berett ovanligt mycket tid för fulsurfning. Jag vet inte hur många urvattnade Aftonbladsartiklar, för dyra shoppingsidor, tröglästa musikartiklar och spanska bloggar (som jag tyvärr inte kan läsa eftersom jag inte kan spanska) som har flimrat förbi på min datorskärm det senaste dygnet. I detta hav av tidsödslande och tenta-undsmitande så läste jag bland annat en norsk blogg, som jag inte minns adressen till, som nämnde en intressant julbok. Tydligen så har J.R.R. Tolkien gett ut en bok som heter Letters From Father Christmas, som består av brev som han skrev till sina barn varje jul från jultomten och hans polare på nordpolen i tjugo år eller nåt. Låter som ett väldigt sympatiskt projekt. Jag skulle gärna köpt den boken nu om jag inte var så sjukt konservativ när det gäller jul, vilket innebär att jag helst inte befattar mig med julböcker, julfilmer, julmusik eller liknande annat än veckorna kring julafton, helst före. Men om jag mot förmodan inte har glömt bort boken till nästa jul så ska jag införskaffa den då.Det jobbiga med barn är ju att man ofta har en vilja att vara snäll mot dem. Det innebär tyvärr att man ibland måste ställa sig frågan om man på ett snällt sätt berättar en trevlig historia eller om man på ett lömskt och förledande sätt ljuger för barnet. På min förra arbetsplats, vars namn vi ska låta vara osagt för min heders skull, hade vi speciella regler i vårt anställningskontrakt om vad vi fick berätta för barn om vår maskot. Det enda vi fick säga var vad han hette, vilket yrke han hade och vem han var gift med. Sen var det stopp. Ett stopp som var väldigt frestande att överträda genom att berätta långa och utförliga berättelser om de spännande äventyr och dråpliga pinsamheter som vår ekorrsmaskot hade råkat utför.
Hur som helst, det är väldigt frestande att följa Tolkiens exempel när man väl får barn själv nån gång. Skriva långa brev om vart påskharen stjäl sina ägg, vilka schottislåtar som Sancta Lucia sist dansade till och om hur John Blund förlorade sina beryktade steppskor i en kapplöpningstävling mot mumintrollen, och därför måste springa tyst på bara tår resten av livet och hälla sand i sovande barns ögon.
Tentan kallar, så det är nog dags att ta tag i den nu. Eller att städa lite.
2 kommentarer:
Svårt att inte bli nyfiken på ditt förra jobb. ;) Och jag läste "tentan kallnar" först, det var lite roligt. Som om den var en gröt ungefär. Tentor har förvisso likheter med gröt ibland.
Ja, de är gråa och man tröttnar fort på dem.
Skicka en kommentar