Här om dan när jag gick och floade ansjovisburkar, jag fyllde upp ett lass burkar på skottkärran och körde iväg dem från vebon bort till farstutrappen på huset, så kom jag att tänka på en sak. De gamla mayaindianerna hade ju inga plåtburkar att ha ansjovis i. Di fick ju bara salta fisken och sen floa den som den va, hal och bångstyrig. Di stackars indianerana måtte ha blivit helt skogsgalna till slut. Tocket vansinne å springa där fram och tillbaka på gårdsplanen när fisken bara slinker en ur händer och kärror. Di måtte ha vart heligt arga ini mellom, så att det stod det allra röaste till ini stugera om kvällningen. Skrek och gormade gjorde di sickert. Om den lede, hands onda andar och om Belgien. Ingen mat i världen kunne ha lugnat en sån ilskhet som di indianera måste ha fölt. Int pitepalt, späckekorv ell ankpastej. Int Janssons, isterbann ell ostkaka. Int mjöd ell bröd ell ansjovisen di float. Int ens en den där chocklan di spetsade med chili.
Nä, tacka vet jag Sverige. Eller Norge eller Finland för den delen. Kanske Tyskland och Tjeckien. Tacka vet jag vår gårdsplan. Tacka vet jag skottkärrera av plåt, och burkarna vi har i dôm. Att få gå här och floa, dras och spôtta korn och havvre utan å va det mensta bekymmrat av att gör nån indianhövding sur och grinig. Det måtte va det finaste i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar