Ibland händer det bara. Man sitter där och surplar på sin brie- och salamibaugette och smaskar på en cola. Och så bara smash. En insikt. Det hände mig här om dagen. Självklart, gott folk, skall jag dela med mig av denna nyvunna kunskap till er.
Jag satt där, så att säga på en tuva, med en bildad samling människor omkring mig. Vi pratade om högt och lågt, det gjordes anmärkningar på oriktigheten i förslagen om utegångsförbud för ynglingar och man gjorde nesliga antydningar om att mina klädstil är den samma som sextioåriga damers. Trots allt detta så strålade solen och det var idel glada miner kring bordet. Någon, måhända var det C., tog upp det eviga mysteriet kring den slående likheten i formen av sjöarna Vänern och Vättern och Götland och Öland. Kan detta månne vara en slump? Att Gotlands form och storlek i det närmsta är identisk med Vänerns och att det samma gäller för Öland och Vättern. Icke! Påtalandet av denna gåta påminde Ar. om den saga man berättat för honom under hans barndomsår i Blekingeland. Denna berättelse förtäljer myten om hur en vredgad jätte i raseri gripit tag i det som kom att bli Öland och Gotland, kastat ut landbitarna i havet och kvarlämnat de två gropar som nu utgör de ståtliga sötvattensdragen Vänern och Vättern.
I det att Ar. så frikostigt delade med sig om detta minne slog det både mig och C., där vi satt i var sitt hörn av bordet, att det Ar. förtäljde var för oss väldigt bekant. Detta trots att ingen av oss två hade hört sagan berättas för oss, ehuru vi båda komma från annorstädes än Blekinge. Spänningen i rummet steg allt mer, då vi alla började inse det besynnerliga i det hela. Vi föll alla i tystnad för att tänka. Jag funderade febrilt. Om nu varken jag eller C. hade hört denna saga tidigare, hur kan den då ändå kännas så bekant för oss båda. Ännu en farsartad slump? Ack, nej! Kanske kunde det vara något som vi båda har läst under det gångna halvåret? Inte omöjligt med tanke på att vi spisat samma kurslitteratur. Vilka stora verk är det då som vi båda har läst, verk vars magnitud kan sätta dylika spår. Plötsligt slog det mig. Som en fallen stjärna från en mörk himmel - Stiernhjielm! Jag blev så upprymd och likaledes de andra kring bordet. An. tappade sin havrekaka i chai-téet, C. slog en hand för sin gapande mun och Ar. slog sin knutna näve eftertänksamt i bordet.
Ständigt denne Georg Stiernhielm och hans Herkules som gäckar oss! När tanken väl var uttalad så stod det kristallklart för oss alla att detta var sanningen. I detta mästerverk, Herkules, har Stiernhielm alltså nedlagt den kod som våra hjärnor undermedvetet hava tolkat när vi läst den. Att det finns en Herkuleskod är inget nytt forskarrön. Vad man däremot aldrig har kommit underfund med är vad koden vill säga oss - inte förrän nu! Herkuleskoden berättar alltså den sanna historien om Vänern, Vättern, Gotland och Öland och deras mystiska likheter. Ö-sjö-gåtan får äntligen sitt svar.
Jag är fortfarande yr efter upptäckten. Men än finns mycket kvar att bena ut. Vi vet idag att koden finns. Vi vet ungefär vad den vill säga oss. Den berätar sanningen om ett länge ihjältiget geografiskt fakta. Vad vi ännu inte vet är hur koden yttrar sig mer exakt. Jag hoppas att få återkomma på den punkten vid ett senare tillfälle.
Läs hela den gräsl... Jag menar fantastiska dikten här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar