Boklådan 1910 - 1945

Så var det tentadags igen. Efter att ha avslutat den här delkursen kan jag konstatera att jag föredrar artonhundratalslitteraturen med säkra kort som Gösta Berlings saga, Svält och Brott och straff. Böckerna från nittonhundratalets första halva är mer svåråtkomliga, i flera bemärkelser, men perioden har ändå sina guldkorn.

Framförallt så tycker jag att det är de svenska romanerna som utmärker sig. Hjalmar Bergmans Farmor och Vår Herre är en riktigt läsvärd bok. Den går relativt snabbt att läsa och har en väldigt spännande och bra vändpunkt i mitten, som gör den till något extra och riktigt intressant. Det har varit ganska svårt att få tag på Farmor och Vår Herre i bokaffärerna men dess uppföljare Clownen Jac är desto lättare att få tag på, den är bland annat med på årets bokrea.

En annan riktigt bra svensk bok är Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd. Framförallt bokens första halva är oerhört bra och välskriven. Kvinnor och äppelträd är en utvecklingsroman i vilken man får följa kvinnorna Sally och Ellen från deras barndom och vidare ut i livet. Deras liv och de miljöer de rör sig i kantas av fattigdom, alkoholism och andra svårigheter, men på olika sätt klarar de av att gå starka och obrutna genom livet. Det är just det som är bokens storhet, beskrivningen av Sallys och Ellens glöd och livsglädje, deras förmåga att inte låta sig nedslås av den misär de möts av i livet. I boken varvas hård stadsrealism och misär med vackra och ibland poetiska människoporträtt och naturbeskrivningar.

Herman Hesses bok Stäppvargen har kommit att bli en klassiker i många kretsar och man kan förstå vad det är med den som fascinerar människor. Stäppvargen är långt ifrån en lättläst bok. Ibland vet man inte riktigt vad som är verklighet och vad som försiggår innuti huvudpersonen Harry Hallers huvud. Det är inte heller alltid så lätt att riktigt förstå vad som händer eller varför saker blir som de blir. När boken flummar iväg som mest tycker jag att den blir tråkig, när man förlorar greppet helt om handlingen. Men däremellan finns också många delar som är väldigt bra och läsvärda. När handlingen är som mest konkret, eller i alla fall till synes konkret, och när beskrivningarna av staden och kulturen som finns där nästan blir magisk, då är boken som bäst. Jag gillar de magiska neoncirkusbokstäverna på kyrkomuren, Harrys möte med den förvirrande Hermine och den stora dansbalen med vild jazzmusik och galen svettig foxtrotdans på helvetesdansgolvet. Maskeradbalen för tankarna till den maskeradbal som finns med i CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke, men i Stäppvargen är det mer popkultur, mer magiskt och ännu intensivare.

James Joyces Odyesseus kvalar väl inte direkt in på topplistan över de bästa romanerna jag läst, jag har inte ens läst hela (drygt sjuhundra psykade sidor), men jag måste faktiskt erkänna att jag har beställt den från Tradera. En del av er, som precis som jag har läst utdrag ur boken, kanske frågar sig - varför? Det gör jag också. Men trots allt ont som man kan säga om den så har den faktiskt sina fascinerande sidor, i alla fall om man känner sig lite öppensinnad. Den stora frågan är bara när jag skulle ta mig tid till att läsa en svårläst och näst intill oförståbar bok på runt 750 sidor när det inte ens behövs i undervisningen. Jag har ingen aning om svaret, men om jag mot förmodan skulle ge mig på att försöka läsa hela Odysseus och kanske till och med lyckas, då lovar jag att meddela det här. Tills dess blir den nog bra som ett disfunktionellt tegelstensbokstöd.