Poetry on the walls

I dagens DN Kultur stod det om att trafikbolaget SL har satt upp dikter istället för reklamaffischer på en del ställen i tunnelbanorna. Jag har inte sett det själv. Jag är för fattig för att kunna ta mig till Stockholm, jag är glad om jag ens har råd att se på ett tv-program som är inspelat i Stockholm, men jag tycker ändå att det låter som en helt strålande idé. För hur ska man egentligen nå ut med poesi till folk idag? En lyckad svensk diktsamling säljer väl i ett par hundra ex. Den enda lyriken som verkligen når ut till allmänheten är låttexter, absolut inget fel i det, men det är synd att inte dikter som bara är skrivna kan nå ut också. Då kan reklampelare vara ett lysande alternativ, vem blir inte glad av att få vila ögonen på nåt när man står och väntar på bussen eller tunnelbanan.

För gemene man är det kanske lite dyrt att köpa reklamplats i Stockholms innerstad bara för att sprida sina dikter, men då har man ju alltid klotteralternativet. Skriv ner en dikt på ett elskåp, häng upp den på en anslagstavla i en hiss eller klistra upp den på en lyktstolpe. En annan fin diktspridaridé får man i norska filmen Elling. Där skriver huvudpersonen Elling ner sina dikter på lappar och smyger in dem i surkålsförpackningar (om jag inte minns fel) ute i livsmedelsbutikerna.

Matprincipen, när det gäller att sprida dikter, kan utvecklas ännu mer. Framförallt så borde man köra dikter på baksidan på mjölkpaketen. Man kan ta typ tjugo mer klassiska diktare, välja ut några av deras mer populära och inte allra mest svåråtkomliga dikter, och så gör man det samma med trettio nya moderna diktare, och så trycker man en dikt per mjölkpaket. Snacka om att nå ut till folk, man når ut till alla. Äntligen har mjölk fått ett högre syfte än att bara sprida kalcium och förstöra drinkar.