Från himlen sänt

Igårkväll var jag på konsert. Efter nåt sånt här vet man inte riktigt hur man ska börja, om det ens är nån idé att försöka beskriva det.

Med en grym scenografi, med strålkastare i avsågade tunnor och bakgrundsfonder som för tankarna till nån bakgata, kliver Thåström - mannen - och hans femmannaband upp på scenen. Första låten blev Söndagmåndagsång, från senaste plattan. Jag hinner tänka att det är riktigt bra, att det var tur att jag har tagit mig hit trots feber och svår hosta. Sen, gott folk, sen börjar konserten på riktigt. Imperietlåten ...som eld har aldrig varit min favorit, men så här live så blir den hundra gånger bättre och otroligt mycket intensivare, dessutom passar Thåström på att göraom texterna lite. Sen rullar det bara på. En lång version av Ingen neråtsång följs av en helt otroligt bra Århundradets brott. Studioversionerna får så mycket spö att man knappt vågar gå hem och lyssna på skivorna längre, med risk för att de nästan ska låta dåliga i jämförelse med vad man precis har hört.

Material från senaste albumet blandas friskt med låtar från de tidigare soloalbumen och från Imperiettiden. Gåshud och endorfinrus avlöser varandra. Spelningens höjdpukt kommer i mitten då Thåström inleder med Släpp aldrig in dom från Mannen som blev en gris-skivan. Intensiteten stegras ytterligare genom hela låten. Bandet spelar som gudar och Thåström är ännu bättre. Klimaxet nås i Ungefär så här. En fantastisk adrenalinkick och käftsmäll. Den är bra på skiva, men här är den helt otrolig. Thåström har sen länge lagt ifrån sig gitarren och står nu istället och klänger på micken som bara han kan, ibland ser det ut som att han ska lyfta från marken och ibland ligger han nästan på golvet. Efter Ungefär så här dras tempot ner en aning med singeln Fan Fan Fan som i sin tur följs av en glödande het Alla vill till himlen. Hela publiken och scenen kokar. Precis som Alla vill till himlen är Djävulen och jag plockad från första soloskivan. Jag har aldrig nånsin hört den liv tidigare. Den är bra och ganska kul i studioversionen, men med en sjutton år mer mognad röst med ett band som både kan mangla och finlira bakom sig lyfter Thåström Djävulen och jag till en stor och otroligt mäktig låt.

Mitt i all glädje över hur bra konserten va kan jag inte låta bli att spy lite galla över de töntar i trettioårsålden som gått på konsert i tron om att det är nåt jävla mingel-supa-skrika-party. Även om många av kvällens låtar framfördes med stor tyngd, smutsigt högt och manglande, så låg mycket av tonvikten på det avskalade och lugna, därför var volymen på konserten också lite lägre än vanligt. Då kan man inte stå och skrika massa saker, diskutera högljutt vilka låtar som är bra eller vem man känner som är där, mitt under de lugnaste partierna. Fantastiska låtar som Om Black Jim och Brev till 10e våningen blev nästan förstörda på grund av sånn skit. Jag påstår inte att berusade trettioåringar med ungdomskomplex ska portas från allt vad konserter och musikliv heter, jag skulle bara uppskatta om man satte munkavle på dem och buntade ihop dem i ett hörn längst bak i lokalen.

Störningsmoment eller inte, det här var förmodligen den bästa konsert jag någonsin har sett. Thåström är i toppform och han har inte satt sig ner på en ensam pall med bara en mungiga i handen. Låtvalen var perfekta, med möjligt undantag för The Haters och Kriget med mig själv, och samtliga låtar blev ännu bättre än vad de är i studioversionerna. Mannen är i toppform.
Det här är intensitet, det är rock'n'roll, det är energi, det är förjävla bra, det är hårt och ibland, som i Karenina och i extranumret Bara om min älskade väntar, väldigt vackert.

Ingenting gör mig så glad, ingenting gör mig.