Tentaskrivandet tuffar sakta på, med stopp vid varje möjlig station. Min favorit bland senaste delkursens romaner är Per Evanders Uppkomlingarna från -69. Den är ett typexempel på bra litteratur - den har djup utan att vara svår för sakens skull. Vem som helst kan väl sitta och slå i litteraturböcker och slänga in massa svåra referenser till "stora" verk och stila med sina kunskaper (hej Elliot, hej Wasteland). Det är inte heller speciellt svårt att skriva en dikt eller en bok som är så svår att ingen förstår den förrän efter tjugo genomläsningar och ett frenetiskt tolkande. Det är inte fin litteratur, det är dålig litteratur som inte lyckas nå ut till sina läsare. Uppkomlingarna, däremot, kan läsas på en mängd olika plan. Först och främst kan man läsa den helt bokstavligt, som en absurd och spännande historia om hur en man blir kidnappad. Man kan också läsa den som en beskrivning av huvudpersonen Hadar Forsbergs inre och psykologi. En annan möjlig tolkning är att se det som en enda stor drift med det på sextiotalet rådande litteraturklimatet, med politiska och onyanserade dokumentärromaner och undanskuffade författare. Min personliga favorittolkning är att se det som en allegori (en bild ungefär) för de svikna u-ländernas resning mot västvärlden.
En bra bok eller dikt ska fånga ens intresse redan från allra första början. En riktigt bra bok eller dikt ska dessutom öppna sig ännu mer med flera plan, ju mer man läser desto bättre och mer spännande ska den bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar