En lampa på en vägg.
(Jag tänkte berätta att igår, när jag åkte tåg, så hände något helt otroligt. Och fast det var helt otroligt så var det helt sant. Jag kanske inte alltid har skrivit sanning här i bloggen förut, tänkte jag skriva. Till exempel så fick jag aldrig godkänt på den där B-uppsatsen om mayaindianerna. Men det här, det som jag upplevde när jag åkte tåg, tänkte jag skriva, det har verkligen hänt. Jag kan svära på att det har hänt, skulle jag skriva. Det jag tänkte berätta var att när jag satt där och pressade min ludna kind mot den kalla tågrutan och stirrade så långt som träden och skogen tillät, för att försöka bli av med min tågågsjuka, så hände något helt fantastiskt ovanligt. Från ingenstans, nästan, kom ett stort oidentifierat blått flygande föremål - ett UFO? - farandes mot tåget. Utan att jag visste ordet av det så hade det blåa flygande föremålet träffat just den rutan jag satt och lutade mig emot. Hela rutan krossades, men jag klarade mig mirakulöst undan, om än chockad, med bara en liten skråma på kinden. Det skulle senare visa sig att UFOt i själva verket hade varit en står blå studsmatta som slitits iväg av en stark vårvind och slungats mot mitt tågfönster så att skärvor, splitter och blänkande kristaller spred sig i hela tåget och längs spåret. De andra i tågvagnen var lika chokade som jag och bjöd mig choklad, praliner, varm punch och porlande Pommac för att betyga sin lycka över att jag klarat mig oskadd undan i denna förunderliga olycka.
Tyvärr så blev det aldrig så där. Det kom aldrig någon studsmatta flygande och ingen bjöd mig på praliner eller Pommac. Så jag har bestämt mig för att inte nämna saken över huvud taget här i bloggen, eftersom jag fattat beslutet att i framtiden endast berätta som saker som verkligen har hänt, för att verkligen kunna bli den sanningssägare som jag i grunden är. Över till dig Lennart.)
5 kommentarer:
Lysande!
På tal om tåg brukar en tryggt trogen tvångstanke infinna sig hos mig var gång jag färdas med dessa på spår gående fordon. Sälla befinner man sig, som då man åkert tåg, så långt ut i skogen, och tanken att det därför åtminstone någon stans längs färden bör skymta förbi en trött tuggande älg, eller varför inte en glatt skuttande dito, den tanken får ofta allt för stor plats i mitt huvud. Så, likt en speedad tennisspelare avsöker jag det snabbt förbifladdrande landskapet i hopp om att där någonstans för en kort sekund få skymta en skogens konung. Resultatet hittills: smått illamående och allmän misär.
När detta ämne ändå tas upp måste jag dra uppmärksamhet till en indcident som faktiskt inträffade under min, i detta inlägg omtalade, tågresa. När jag hade satt mig till rätta på tåget från Nässjö, i vad jag trodde var ett säte som var installerat i tågets framåtgående riktning, kikade jag ut på spårbanan bredvid mig. Döm av min förvåning, men där sprang två harar runt, som vore di tokot. Den ene före och den andre efter. Över en räls och genom ett rör och runt en stolpe och under en stock, sen vidare, vidare över grus och spår och sten. Den ena efter den andra, stolliga som bara harar kan vara.
Alltså, nu får ni sluta med de där hallucinogena svamparna, killar.
Jag önskade verkligen att det var på riktigt! Men ahrarna var inte fy skam de heller, snart ska jag åka tåg till Gävle, kanske inträffar något tokroligt på vägen(spåret).
Ibland får jag känslan av att du är lite störd. Men du har en schysst fantasi i alla fall, det ser jag som positivt.
Skicka en kommentar