söndag, juli 16, 2006

Kärlek i skogen - Rapport från Arvikafestivalen

Arvikafestivalen swoschade förbi och plötsligt är man tillbaka på hemmaplan igen. Det har varit (drygt) tre intensiva dagar. Jag har dansat, sjungit, skrikit, tittat och lyssnat på band, dougnuts och människor i tre dygn i sträck nu. Min röst blev kvar i Arvika, däremot tror jag att mina fötter har blivit ungefär dubbelt så stora som när jag for hemifrån.

Vart ska man börja? Langosen var lite torra. Vildsvinskebaben var god, även om jag fick halva - till följd av en vild tröjsvingarolycka - utspridd över min högra arm. Men är man för fin för att äta vildsvin och kebabsås från sin egen arm ska man inte åka på festival. Folket var vänligt, glatt, åldersvarierat, vackert och fascinerande. Man kunde sitta i timmar - om man nu hade några sådana över - och bara titta på alla snygga tuppkammar, neonextensions, strindbergkostymer och turbojugenduniformer som vandrade, kröp och hoppade förbi. Solen sken, tältet var om morgonen en förlamande bastu och vädret var i allmänhet - precis som resten av festivalen - underbart.

Musiken då? Jag såg inte alla band, tyvärr, men följande och några till hann jag i alla fall med:

Jag är inget stort hiphopfan, men när Max Peezay körde igång sina hårda grimebeats var det svårt att inte ryckas med. Uppbackad av ytterligare två Fattarumedlemmar rappade han sig igenom konserten med en ofattbar hastighet. Peezay har ingen enorm utstrålning, men han har attityd och han har beats som känns roliga och fräscha i jämförelse med resten av den svenska hiphopen.

På torsdagen stod också de gamla punkrävarna i Dia Psalma på scen. Även om det nu är nästan tio år sen det begav sig hade Dia Psalma inga problem med att leverera stenhårda klassiker som Den som spar, Luft, Tro Rätt Tro Fel och Atombombsförälskelsen. Festivalpunk funkar alltid, speciellt när hela publiken kan texterna och hjälper till med sången.

Thåström var på ovanligt gott humör när han steg upp på Vintergatan. Han log, småskrattade, hade ett minst en mening långt mellansnack och gjorde hjärt-tecken med händerna åt publiken under Fan, fan, fan. Låtlistan har gjorts om en hel del sedan vårens turné. Låtar har både flyttats om och bytts ut. Trots tunga rocknummer som En vacker död stad och Ungefär såhär så dominerades setet av de lugna låtarna. Det blev mycket progg, vilket Thåström erkände själv, med både Hoolabandoolacovern Keops pyramid och Nationalteaterns vackra Bara min älskade väntar. Extra kul var det att få höra den gamla Ebbalåten Tittar på TV live. Det blev en relativt lågmäld konsert och Thåström skulle nog ha kunnat pressa ur sig ännu mer kraft på i vissa partier, men med sin fantastiska röst och sitt grymt tajta band kan han ta hem vad som helst med värdighet. Vad han än tar sig för så känns det genom hela kroppen.

Den första festivaldagen avslutades för min del med Turbonegros konsert. Säga vad man vill om musiken - för hur rockröjig den än är så blir den lite tröttsam på skiva - men Turbonegro vet hur en scenshow går till. Med en maffig fantasysci-fi-inspirerad backdrop gjorde Hank von Helvete och resten av bandet entré tillsammans med resten av bandet - alla iklädda sina scenkläder bestående sjömanskostymer, militäruniformer, smink och stora pälsmantlar. Hitsen duggade tätt - bland annat Fuck The World, The Age of Pamparius och I've Got Erection, och publiken var med på noterna. Två stora kanoner skjöt under låten Sell Your Body ut tusentals Turbonegrodollar över publiken och under ett av slutnumrena regnade det glitterkonfetti framför scenen Vintergatan. Turbonegro kör stenhårt på rockmyten, provokationen, homomachoimagen och på svängiga refränger - och det fungerar, Turboshowen är imponerande.

Tidigt på fredagsmorgonen, 15:00, spelade Ulf Dageby, Nationalteatern och en bunt gästartister under gassande solsken. Trots att låtarna har många år på nacken nu så fungerar de väldigt bra till mysig festivalallsång.

Hade jag hört Slagsmålsklubben hemma hade jag nog tröttnat efter bara ett par låtar, men live så blir deras energifulla blipblop riktigt underhållande. Slågsmålsklubben röjde på bra, men de som verkligen gjorde konserten till något speciellt var publiken som dansade helt frenetiskt i Apollotältet.

I vanliga fall så består Du är Krister Petterson du också av poeten Marcus Birro och punklegenden Stry (Ebba Grön, Kriminella Gitarrer, Babylon Blues, Imperiet m.m.), men av någon okänd anledning så var inte Stry med på Arvika. Vem hans ersättare var har jag ingen koll på. Den nye gitarristen spelade helt okej, men jag blev väldigt besviken när jag inte fick höra Stry köra några av sina låtar. Spelningens höjdpunkter var då Marcus Birro läste upp sina dikter till ett lugnt men drivigt akustiskt gitarrspel. Ibland blir det för mycket av det-är-synd-om-mig-för-jag-är-en-oförstådd-författare i Birros texter. Det påminner om problemet med många hiphoplåtar där texterna handlar om hur bra låtarna är, istället för att verkligen berätta om något som är intressant. Men ackompanjerad av gitarr lyckas Birro ändå beröra med dikter som Jag är en av er.

The Knifes konsert går knappt att beskriva med ord. Den var minst sagt speciell. Syskonen Dreijer hade på sig svarta dräkter och rånarluvor. Det enda som syntes av dem var de rödlysande ögonen och munnarna som satt framför deras ansikten. På scenen fanns bland annat två enorma projektionsdukar, varav en var halvtransparant och satt längst fram på scenen. På dukarna projicerades bilder, filmer, färger och ljus. Musiken hördes genom ett surroundsystem, vilket ytterligare bidrog till den suggestiva och maffiga stämningen. Hela den avancerade föreställningen skulle lätt ha kunnat bli löjlig och krystad, men tack vare det fantastiska låtmaterialet och det skickliga framförandet blir det istället en enorm musikalisk upplevelse. The Knifes konsert var utan tvivel en av festivalens stora höjdpunkter, det enda man saknade var ännu fler låtar och ännu längre speltid.

Fredagskvällen avslutades i det stora Apollotältet där Juno Reactor bjöd på en svettig och skön dansupplevelse. Med influenser från bland annat afrikansk folkmusik, rock och techno spelade de något som skulle kunna kategoriseras som levande trancemusik, med "riktiga" trummor och instrument. Rekomenderas om man är sugen på en riktigt intensiv dansextas.

Laleh befinner sig ständigt på gränsen mellan det tramsigt flummig och det näst intill genialiska. Även om hon dragit ner på mellansnackat far hon iväg för långt ibland och vissa improviserade sångsolon och låtavbrott skulle man klara sig utan. Men när det funkar - som i den underbart driviga liveversionen av Storebror - så är hon fantastiskt bra. Hon har en otroligt fin och skicklig använd sångröst plus att hennes glädje över att få stå på scen hela tiden är uppenbar. Bandet som tidigare bestod av en basist och trummis var nu också utökat med en elgitarrist, ett bra drag.

För festivalens bästa konsert och stölden av min röst stod Kaizers Orchestra. Bara instrumentuppställningen, med bland annat två stora oljefat, trumset, soptunna, bilfälgar, tramporgel, dragspel, hårddistade elgitarrer och contrabas är ju så bra den kan bli. Att Kaizers dessutom vet att utnyttja sina instrument till max fulländar det hela. Det märks att de är ett utpräglat liveband. De har energin, låtarna, mellansnacket, scennärvaron och förmågan att få igång publiken på allsånger, talkörer och ofattbart intensiva handklappningar. De snabba låtarna - som Sigöynerblod och Blitzregnbaby - dominerade totalt. För tillfället har jag i princip ingen röst alls, men jag ångrar inte för en sekund att jag använde upp den under Kaizers

Efter Kaizers kändes de resterande konserterna lite bleka. Kanske för att jag var fruktansvärt trött eller för allt mitt adrenalin och endorfin gick åt under Kaizersspelningen. Jag kan i alla fall konstatera att Teddybears Sthlm har ett stort knippe med grymma och dansanta hits. Tyvärr verkar de dock vara mer av ett studio- än liveband.

Franz Ferdinand har både massor med bra låtar, skönagitarrytmer och är skitbra live. Jag gillade deras spelning, speciellt när de tände till på slutet och i extranumren. Riktigt häftigt blev det när de spelade tre trummisar på ett trumset och tog in en extragitarrist på slutet. Tyvärr var jag för trött uppskatta Franz till fullo.

Det sista bandet jag såg på årets upplaga av Arvikafestivalen var synth/electrobandet Ladytron, med hitar som Seventeen och Play Girl. Speciellt de första låtarna lät riktigt lovande. Som skön mjuk nattmusik. Efter att ha somnat till flera gånger på den kalla sten som vi satt på bestämde vi oss trots det för att vandra hem till vårt tält och sovsäckarna.

Förutsatt att några av dem blev bra så kanske jag lägger upp lite foton från Arvikafestivalen här framöver, men först måste jag framkalla mina APS-rullar. Till dess kan jag säga att det var en väldans trevlig festival. I'll be back.
spelning. De är värda alla röster, allt svett och allt blod som kan uppbådas. En stor nackdel var dock att konserten kändes alldeles för kort. De körde inte ett enda extranummer. Å andra sidan var spelningen en dryg timme lång, som de flesta andra under festivalen, men det kändes som max en halvtimme. Mer zigenarpunk åt folket!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jojo! En annan fick stå och deppa på Carola istället... förundras gärna av min hyllning i dagens blaska: http://www.blt.se/article/761977_151-0-0-0

Jesper sa...

Haha. Ja, jag är förundrad. Men du fick till riktigt det fint om finheten i att få till det bra med ett mediokert material.

Angelica sa...

thåström i sundsvall var ett misstag, iaf på GF. folk har ingen respekt o partytälten slog igång sina feta baslåtar mitt i extranummersinropet. jag o min vän höll på att fara i taket (om det funnits nåt) o slå ner DJn. + att jag tänkte slå ner idioterna som, när jag bad dem hålla käft för att de skrek i mitt öra, sa åt mig att ställa mig längst fram o trängas m de andra fjortisarna.. hmp!