Längs ett annat spår

Nattåg. Kupéns mörker som tar bort kupén. Rummet finns inte, som när de släcker ett par strålkastare på en trollkarlsscen och ett flygplan, en lastbil eller en stor paljettprydd fyrahundrakilos primadonna bara försvinner - poff. Tystnad. Mörker. Tomhet.

Flickan kände att hon satt där, men hon kunde inte se det. En skön känsla, att vara borttrollat och bara känna att någonstans i mörkret, under en, runt en, fanns en stor rytmisk maskin som drog en framåt och bortåt.

Utanför seglade stora träd förbi. Kala stammar, lövklädda kronor och små ensamma grenar, allt nedbrutet, sammanflutet, till bara svart och grått. Två nyanser. Etta eller nolla. Vara eller inte vara. De svarta siluetträden var höga och mäktiga mot den grå himlen. Mystiskt hotfulla. Det handlar om att kunna se träden, skuggorna, formerna och formlösheten och veta att allting är besegrat, att kunna se på allt som något skrämmande, men ofarligt och vackert. Som en splatterfilm, en rysare, på andra sidan glaset, där blodet är rödlack och kniven en spegel. Ingen verklighet, eller åtminstone inte en del av samma fiktion som en själv. Hon tänkte "Ni kan fan finnas där, försök att styra här, men det är glas emellan, ni är svarta skuggor, tunnare än luft. Försök bestämma hur många mackor jag får äta nu. Försök ändra låtarna, att byta skiva, du, försök att platta till mitt hår. Försök knuffa mig ur vägen. Försök ta mig. Försök få mig, att bli till nåt annat, något grått, nåt som inte ens kontrasteras mot himlen. Försök styra mig, strypa mig. Försök hindra mig. Försök att få mig till nåt jag inte vill. Ni är lövlösa träd. Ni är nakna grenar. Ni multnar och förruttnar inifrån. Ni står kvar, jag rör på mig. Jag är magiskt mörker."