Gud, vad trött jag blir. Efter att medlemmarna bakom aktionsgruppen Akademi Vreta Kloster, som satte upp den första rondellhunden, nu har trätt fram har Bo Madestrand skrivit artikeln/krönikan "Äras den som äras bör: Opitz var först". Men Madestrand är helt ute och cyklar. Detta är just ett sådant försök till att marginalisera folkrörelsens betydelse och ge äran till någon annan som är mer etablerad och kanske ofarligare, som Akademi Vreta Kloster varnar för i den andra artikeln. Ja, Opitz var först med sitt konstverk. Men det var bara en slump att det var just hennes konstverk, det kunde ha varit vilket annat som helst. Det var de hemmabyggda rondellhundarna som startade rörelsen och det är genom dem som den har levt vidare och nu spritt sig både över hela Sverige och utomlands. Opitz har, sorgligt nog, snarare tagit avstånd från rondellhundarna, istället för att uppskatta och stödja dem. Det må vara hon som gjorde den första hunden i rondellen, men hon gjorde inte den första rondellhunden, det gjorde andra människor som flera gånger om har bevisat att man faktiskt inte måste vara etablerad konstnär för att vara kreativ och för att få synas.
Besök hemsidan www.rondellhund.se.
3 kommentarer:
Jag kan delvis förstå Madestrands poäng, att rondellhundarna är ett resultat av den provokation som Opitz konstverk möjligen innebar eftersom det vandaliserades. Och däri ligger väl till viss del konstens uppgift, att vara provocerande. Däremot tror jag inte det var var något provokativt i konstverket som gjorde att det vandaliserades. Förmodligen handlade det bara om allmän förstörelselusta riktad mot slumpvis valt objekt.
Och då faller ju mycket riktigt Madestrands resonemang, ska jag tillägga.
Rondellhundarna ställer oss onekligen inför frågan vad konst egentligen är idag. Jag har inga svar, men just de här hundarna skulle kunna vara en utgångspunkt.
Om jag minns artiklarna rätt så träder två unga killar fram som de som gjorde den första ersättande hunden. Så långt allt väl.
Men sen tar lokaltidningen över och börjar skriva hej vilt om fenomenet. Som i sin tur sprider sig.
Hade det gjort det utan mediadraghjälpen?
Det går inte att svara på förstås.
Att sen göra konstutställning av de här föremålen (hundarna) som väl också är på tapeten, känns också tveksamt.
Vad kräver vi av konsten idag?
Inget mer än att den varit med i tidningen?
Skicka en kommentar