Jag hänger upp en kryddad apelsin i fönstret, Tinto, så att jag kan lukta äkta julen när jag diskar. Det pulserar svart för mina ögon, för stan är full av tomtar och panik. Vi skänker mandoliner till våra vänner. De spelar och knäpper och bockar och klappar sina klappar som är blåa och gröna, Donald fick en gul. Men bara två ting äro vita, Tintomara, oskulden och arsenik. Julreklamen blinkar falskröd, blossar solkdöd på glöggen och på musten. Endast två ting äro riktigt röda, dina skor och äkta jul. Det kyler från en svart tom himmel. Värmeljusen värmer inte så som ljusen som vi stöpte. Som hettar våra sinnen, i stakar av smide bland mossa och svamp, som fortsätter brinna när ljuset är slut. Jag värmer sockret som smälter i lagen som jag lägger kring sillen. Sillen i ättiksprit. Häller sprit i glögg. Lägger ner mig, på ditt golv. Där jag ligger bara ligger. Ligger långsamt, långsamt. Hämtar luft och fångar andan.
Lucian är vacker, Tintomhara. Du sjunger, du skrider, bland tomtar och troll, i vinröda kängor med sidensnören genom dussinet hål. Natten är stor och stum, Sancta Tinto står på vår tröskel. I röda kängor och mjölkvitt decembernattlinne. Iklädd utanpåkorsett, som aldrig någon oskuld burit. Mörkret skall flykta snart, fastän bara tre ting äro vita.
Ge mig en kalender, Tintmaria, med luckor, lådor, hål som rymmer allt vi drömmer, som rymmer gömslen från alla söta ord. Vi sparkar sönder allt nu, Tinto. Sparkar sönder och slår hål. Bänner alla jävla mandoliner, all reklam och allas flin. Vi slår allting i väggen, Tint-ho-mara, slår och flyr från allas blickar, långa händer. Stjärnan visar vägen ut i skogen över granen där vi stannar, där det luktar nejlika och apelsin. För bara fyra ting är vita Tintomara, av dem så har vi bara ett. Det är det som faller på din tunga, Tintotomtomara, det är bara snön som faller. Endast snöflingor är vita, endast vitt är riktigt rött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar