Avtryck

Nu har Hasse och jag varit arbetslösa i ett drygt halvår. Det känns bra. Vi har inte fått några jobb, och vi har inte sökt några heller. Tur att jag bor i stan, så slipper jag lägga pengar på busskort. Och så bor jag ju hemma ock, så maten är gratis. Fram tills nu så har vi egentligen bara slappat, månad efter månad. Lyssnat på en bränd blandskiva, med bl.a. Dr Screw, som vi snodde på en fest i vintras, och täljt i armstöden på våra fåtöljer. Men idag tröttnade vi. Helt plötsligt kände vi bara att vi borde hitta på något. Så jag och Hasse drog iväg till vår gamla högstadieskola.

De hade byggt om hela skolan, så det var knappt att vi kände igen oss. Men efter någon timme hade vi lärt oss att hitta hyfsat. Precis när vi gick förbi träsöljden var det en stor klass som höll på att gå in. Utan att tänka efter blandade vi oss med mängden och hängde på in. I nästan en halvtimme stod vi där och tjuvputsade på några små träbitar, som vi hittat på golvet, med var sin bit fint sandpapper. Och när vi stod där och myste som bäst, och trodde att faran var över, så klampar den förbannade slöjdläraren Lennart fram och glor på oss i några sekunder. Sen säger han "Slutade inte ni nian för fyra år sen?". Vi blev helt paff. Va fan skulle vi säga? "Eh...nja...öh.." mumlade vi samtidigt som vi såg hur den högröda ilskan steg i Lennarts ansikte.

”Nu är ni så förbannat goda och följer med upp till rektorn. Där ska ni förklara er och sedan betala för sandpappret som ni olovligt har nyttjat." nästan gormade han. "JÄVLAR I HELVETE HASSE! NU SPRINGER VI!" skrek jag. Och sen sprang vi. Sandpappersklossarna slängde vi iväg över halva salen, till Lennarts överjävliga irritation. Vi kastade oss över snickarbänkarna och tog långa hopp över plankor som låg i vägen överallt. Hasse slet upp dörren och vi sprang så fort benen bar oss. Och Lennart efter. "Stanna, för helvete, era hu-huli-huliganer!" skrek han. Men vi kutade och kutade. Och till slut stannade störd-Lennart upp och höll sig andfådd för bröstet och viftade med näven.

Vi sprang i säkert fem minuter till, tills vi kom fram till en lekplats med en nersprayad parkbänk. Hasse slog sig ner på bänken och drog fram två hemmarullad cigg – whiskeytobak rullad i gladpack ­– och skrattade, sjukt belåten med dagens äventyr. "Hörre du, Klasse" sa Hasse till mig, "nu kan vi ta det lugnt i ett halvår till." Jag lutade mig bakåt i gungan som jag satt mig i, drog ett djupt halsbloss från min gladpackwhiskeycigg och sa "Ja, du Hasse, nu kan vi ta det cool". Sen somnade vi.