Jag har gjort slag i saken. Gått från tal till handling. Efter tre fyra år av löften till när och kära, doktorer, sjuksköterskor och inte minst mig själv, har jag till slut genomfört det. Jag har sprungit! Säkert över två kilometer. Visst kom jag ihåg att det var rätt jobbigt, speciellt när man inte gjort det på ett tag. Men inte så här. Väl?! Nu - efter flera timmar av lugn och ro, mängder av mat och dryck och varma förband - har jag slutligen, sakta, sakta, börjat återhämta mig.
Mina vader värkte, så det var knappt jag höll mig på benen. Jag raglade fram på vägen, tillbaka från elljusspåret. Hundar och små barn stöp i dikena, sprang undan från min framfart, i tron om att jag var full. Bröstkorgen bultade och värkte. Armarna och framförallt axlarna gjorde ont, stingade, så att smärtan liksom vibrerade ut genom hela kroppen. Huvudet bultade, som om det var dagen efter. Och mina öron. Mina kära, kära, stackars öron. Oh, vad det smärtade i dem. Jag förstår inte ens varför. Det andra var ju outhärdligt, men ändå logiskt och förklarligt. Men öronen! ÖRONEN! Kunde inte de ha fått förskonats? Tydligen inte.
När jag väl lyckades stanna upp - för samtidigt som benen höll på att vika sig under mig var det i det närmaste omöjligt att få stopp på dem, när jag väl hade fått upp farten - var det ögonblick från att jag skulle spy. Och hade det inte varit för allt slem och snor som fyllde och proppade igen näsborrar, mun, svalg och hals så hade jag nog också kräkts där och då. Nu slapp jag det som tur var. Jag kom undan med bara förnedringen av att se ut som ett snorigt, dregglande barn, som varken hade ork eller förmåga att torka av sig i ansiktet. Innan jag drog på mig de specialinköpta joggingskorna och nyförvärvade träningsbyxorna närde jag en föreställning - en fullständig illusion, skulle det visa sig - om att löpning var meditativt, ja till och med uppfriskande. Meditativt my ass. Om något så var det en meditation över hela mänsklighetens plågor, uppoffringar och lidande.
Det är synd om människan. Det är synd om mig.
1 kommentar:
En del andra i omgivningen kanske också skulle göra slag i saken och infria ett och annat löfte till sig själva...Som en upplyftande tanke kan man se att första gången brukar det alltid gå lite lättare, det är betydligt tyngre den andra...Keep on running
Skicka en kommentar